Vernissage i Vejbystrand och 29:e Juli 1965

Idag öppnar jag och Lisbet Enbjerde vår utställning i Röyters Båthus i Vejbystrand. Lisbet målar olja och akvarell och jag broderar samt har givetvis boken där också till försäljning.

Idag är det öppet mellan klockan 15 och 19 och sedan är det öppet varje eftermiddag fram till söndag.
Välkommen!

Överst är en serie tavlor med hundar. Det är skånskt yllebroderi på vadmal och fotografier från början av 1900-talet eller slutet av 1800-talet. Även då fotade man hundar och det fanns små söta hundar då också.

Överst;
Tio barn och En Hund.
Sedan: Hatt och Hund
Tredje: Min Hund
Nederst: Min Mops

Överst; En Glad Häst i skånskt yllebroderi.
Nedanför och svårt att se;
Barnfoton från hundra år sedan, broderat på linne.


Det är inte helt lätt att fota i ljuset av lysrör...

Gumman och Kitty kommer så klart också att vara där, mina hundar. /eva k.

Alvar Larsson försvann spårlöst 1967 - del 5/5

Kanske var det detta som hände;

Alvar tar roddbåten, ror ut av någon anledning - kanske ser han något i vattnet som flyter och som han blir nyfiken på.
Han tappar en åra... kommer ur kurs. Åsnen är en stor sjö och dess vattenmängder ska vi ha respekt för.

Söndagen den 16 april är en mulen och gråkall dag, så Alvar tappar snabbt orienteringen om var han är. Han kan inte hålla kursen eller ro med bara en åra och den lilla roddbåten flyter iväg från land.
Nerkylningen går snabbt, han har bara en tunn jacka på sig och trätofflor, ingen mössa, inga vantar. Snart fryser han så han skakar. Båten driver iväg ännu längre från land, han ropar sig hes, men ingen hör honom.

När Alvar ser Klasöarna,  lyckas han ta sig in till land med sin ena åra. Han hamnar i vattnet men lyckas med sina sista krafter dra upp båten och börjar sedan gå upp i skogen för att se om han kan hitta någon stuga att söka skydd i.
Alvar blir tröttare och tröttare, kylan kryper in i märgen på honom, de blöta kläderna klistrar mot kroppen. När det börjar skymma är Alvars krafter helt slut och han kryper in under en utskjutande stenvägg, kurar ihop sig och somnar in.

När skymningen övergår i kväll söndagen den 16 april 1967 är allt slut. /eva k.

Alvar Larsson försvann 1967 - vad hände? Del 4/5

Alvars försvinnande i april 1967 är inte ett spårlöst försvinnande i den bemärkelsen att inget spår någonsin har hittats.
Alvars kranium hittades på Lilla Klasön i sjön Åsnen  i november 1982 av tre rävjägare som var ute på jakt. Kraniet låg på en bädd av höstlöv, var överväxt med mossa och måste på något sätt ha förts dit av något eller någon. Så vitt jag har kunnat efterforska hittades aldrig någon mer skelettdel av Alvar.

Vad hände då egentligen med Alvar den där kalla och gråa aprildagen 1967? Jag kan tänka mig ett antal olika scenarion - mer eller mindre troliga.

* Drunkning - en olycka
Alvar kunde inte simma. I närheten av kraniet hittades en murken eka. Han kan ha tagit ekan, rott ut en bit - han kanske såg något som flöt i vattnet och ville hämta det  - och något har hänt som gjort att han inte kunde ro tillbaka. Båten flöt iväg och Alvar dog genom drunkning eller kom aldrig i från Lilla Klasön där han hittades 1982. Han kanske slog i huvudet, kröp in i något skyddat ställe, kanske en granvälta och dog där. Sedan drogs kraniet fram av ett djur, kanske en räv.

Det som talar emot detta är att det var intensiva sökningar efter honom. Alvar, eller ekan borde ha setts, men Åsnen är en mycket stor sjö med enorma mängder vatten. Ekan borde rimligen ha saknats om den var familjens. Det var helikopterspaningar, skallgångar och det söktes någon vecka efter att han försvann.

* Bortförd och mördad
Det förekom teorier om att någon skulle ha fört bort honom och mördat honom. Det kom in ett tips 1978  om att han skulle finnas i en grav i Munkarp, Höörs kommun. Graven öppnades upp men där fanns inget som tydde på att Alvars kropp skulle ha varit där.

HÖÖR (TT) Gravöppningen i Munkarp utanför Höör visade att där inte fanns något pojklik i en familjegrav på kyrkogården. Därmed förblir 13-årige Alvar Larssons försvinnande från sitt hem på Sirkön för tio år sedan tills vidare olöst.
En 80-årig kvinna kontaktade för ca ett år sedan Eslövspolisen och berättade att en numera avliden släkting till henne sagt att han tagit livet av en pojke i tioårsåldern. Sedan skulle han ha förvarat kroppen i en sommarstuga i två år och lagt ner liket i graven i Munkarp 1969 innan en släkting till honom begravdes där. Mannen berättade aldrig vem det skulle varit som han tog livet av. Men efter undersökningar kom polisen fram till att den ende som kunde passa in i tiden var 13-årige Alvar Larsson från Sirkön väster om Tingsryd. Pojken lämnade hemmet 16 april 1967 för att gå till vedboden. Han återkom aldrig. Vi har varit skeptiska mot historien hela tiden, säger länsåklagare Lennart Eliasson i Malmö. Men jag begärde hos tingsrätten i Eslöv att få öppna graven för att få slut på all ryktesspridning. Nu gör vi inte mer åt saken.
Källa: TT 19 januari 1978

Sirkön var en glest bebodd ö, men där fanns vägar och bilar kan inte ha varit helt ovanligt. Det tar ett ögonblick att plocka upp en person och på tio minuter är du minst fem kilometer därifrån. Det som talar emot det är att vedkorgen stod utanför vedboden. Men, samma som ovan, Alvar kan ha sett något, gått iväg för att kolla vad det var och blivit upplockad i en bil.


* Dråp/olyckshändelse
Pappan var misstänkt för att ha haft med Alvars försvinnande att göra. Kanske ett bråk eller liknande, där Alvar ramlat och slagit sig så illa att han dog av en huvudskada. Kraniet hade en skada i bakhuvudet, men det gick inte att avgöra om den var tillkommen före eller efter döden. Likaså fanns senare tankar om att den äldre brodern hade med försvinnandet att göra. Efter vad som går att få fram, var det enbart moderns vittnesmål som fanns på att Alvar faktiskt var synlig på söndagsmorgonen. Ingen annan såg honom. Men, klarar man att ljuga på det sättet för att skydda någon? Kanske... jag vet inte.

Jag vet inte vad som hände Alvar. Kanske det ändå är det första scenariot som är det troligaste. Men, om det är så, borde man inte ha hittat resten av kroppen om de två öarna, Lilla Klasön och Stora Klasön genomsöktes ordentligt 1982...

Idag vilar Alvars kranium i en grav på kyrkogården i Urshult där han skulle ha konfirmerats. På hans gravsten står det "En gång får allting ro"
/eva k.

Alvar försvann 1967 - del 3/5

Alvar Larsson, 13 år, försvinner alltså helt spårlöst från den ödsligt belägna gård på Sirkön i sjön Åsnen där han bor med sina föräldrar, sin ett år äldre bror och lillebror som är fem år.

- Kan du hämta in lite ved om du ändå ska gå ut, Alvar?
   Elsa, Alvars mor, ropar till Alvar,som står i farstun i sin blommiga skjorta. Han sträcker just upp handen för att ta ner sin gråa vindtygsjacka. Trätofflorna har han redan på sig. Mössa och vantar tänker han inte ta på sig, han tänker bara gå en liten sväng ner mot ladugården, där hans far och lillebror snart är klara med morgonmjölkningen.
   - Visst, svarar Alvar, det kan jag väl.
   Han kränger på sig jackan, som snart är för liten för honom och tar den flätade vedkorgen som står i hallen.
   Alvar tar vedkorgen i vänster hand, öppnar ytterdörren och stänger den sedan ordentligt efter sig.

Det här var ett försvinnande som var mycket omskrivet då och faktiskt fortfarande är. Närmast att jämföra med är nog Viola Widegrens försvinnande 1948 i Helgum vid Faxälven.

Efter en stund börjar Elsa bli irriterad. Var är Alvar egentligen? Så lång tid kan det inte ta att hämta in en korg ved!
   Harald och lillebror har kommit in och har precis tvättat av sig. De  och storebror sitter vid köksbordet och har börjat att bre ostsmörgåsar till frukost. Harald har hällt upp en kopp kaffe. Om bara en liten stund ska de ge sig av till kyrkan, Alvar ska konfirmeras till pingst och det är viktigt att han går i kyrkan i Urshult varje högmässa fram tills dess.
   - Jag går ut och ser var han har blivit av, säger Elsa till Harald. Hon tar sin jacka från kroken vid ytterdörren och går ut genom dörren där Alvar gick ut för bara en liten stund sedan.
   När hon kommer fram till vedboden ser hon den tomma vedkorgen som ställts ordentligt vid dörren.
   Och irritationen börjar gå över i rädsla.

Sirkön ligger ungefär två mil söder om Växjö. Det är en nio km lång och två km bred ö, som ligger i sjön Åsnen. Det finns tre broar som binder ihop ön med fastlandet och är bebyggd med sju gårdar. Ön är känd för sina äppelodlingar.

Elsa och Harald letar förtvivlat i flera timmar. De går ner mot sjön, de skriker och ropar och går längs med stigarna och upp mot stora vägen. De får hjälp av de närmaste grannarna. Ingenstans finns ett spår av Alvar.
   Fram emot eftermiddagen ringer de polisen i Växjö.
   Redan samma dag börjar polisen söka efter Alvar. Den närmaste veckan går det skallgångskedjor över Sirkön fyra gånger och det söks med både militär och helikopter.
   Inte ett spår hittas efter Alvar.

Och fast Alvars kranium hittades 1982 på Lilla Klasön så är det fortfarande ingen som vet varför han försvann, hur han försvann, om han dog av olyckshändelse, dråp eller mord och var kraniet befann sig fram till 1982. Var resten av kroppen finns - det vet vi inte. Är den borta eller ligger den någonstans för att hittas i framtiden... Det enda vi vet är att Alvar är död. /eva k.

Exakt 40 år sedan Bosse Jansson försvann

Bosse Jansson, 27 år, försvann den 3, 4 eller 5 april 1976, från Söder i Stockholm. Det är i dagarna fyrtio år sedan. Efter det har ingen sett honom eller hört av honom. Så vitt vi vet.
Det finns en polisutredning som inte längre finns. Enligt Stockholmspolisen.
Det finns en SÄPO-akt som jag inte får ta del av i sin helhet, trots överklagande till Förvaltningsdomstolen. Står sanningen om Bosse i den?

Utdrag från inledningen om Bosse från min bok;

Det som finns skrivet om Bosses försvinnande är lite. Det är inte ens säkert vilken dag han försvann. Polisen har inte förhört grannar, inte medlemmarna i Svensk-Albanska föreningen och inte arbetskamraterna. Inget är kontrollerat med tunnelbanepersonal eller busschaufförer och ingen har hört med färjeterminalerna.  

   Polisutredningen är erbarmligt illa skött av ansvarigt befäl. Sa ”någon” att det inte var lönt att söka efter Bosse? Att Bosse ändå inte skulle komma tillbaka? Eller var det bara slarv och ointresse?
    Bosse hade inga anhöriga som tjatade på polisen och som själva bedrev efterforskningar. Tiden gick, spår som kanske fanns försvann och inget hände. Nu årtionden passerat efter att Bosse försvann. Inget nytt har framkommit och Bosse har inte kommit tillbaka.

   De minnen och hågkomster som finns har bleknat och kanske förvrängts. Så gör tiden med minnen för de flesta av oss.

Det här är mitt sätt att bevara ett minne av brevbäraren som försvann spårlöst någon av de första dagarna i april 1976.  Snart trettionio år sedan har gått sedan Bosse gick ut från sin lägenhet på lördag morgonen den tredje april på Folkungagatan 63.  Och inte kom tillbaka.

Kanske ligger det ett foto i en byrålåda någonstans eller bleknade vykort i en skokartong… Kanske räddades något från lumpboden på Hornsgatan, där polisen lämnade in personliga tillhörigheter för försäljning. Kanske någon i Albanien har minnen kvar av Bosse…

Om Bosse lever hoppas jag att han är lycklig. Om han inte lever längre, hoppas jag att sanningen om vad som hände Bosse i början av april 1976 någon gång kommer fram. /eva k.