Röyters Båthus igår

Här en bild från gårdagens vernissage. Lisbet till vänster, sen jag, Christina och Anna-Maria som fotar samtidigt som Sven tog den här bilden.
Vi har inte tur med vädret och idag åker värmefläkten med ner. Men, för övrigt gick det väldigt bra med många trevliga människor som kikade in, drack ett glas rosé eller cider och tittade på våra tavlor och smycken. Lägg särskilt märke till vänster där några av Lisbets akvareller hänger. De fick så mycket beröm. /eva k.

Två positiva recensioner

Den 28 juni recenserade Stefan Pettersson i Nya Tider min bok. Bland annat skriver han: Forskningsarbetet är imponerande, ambitiöst är bara förnamnet. Det ligger många timmars arbete bakom det här.
Det försvinnande han verkar tycka är mest intressant är Bosse Janssons försvinnande i april 1976. Och jag undrar verkligen också vad som står i SÄPO-akten jag inte får läsa...

Han rekommenderar också boken och avslutar recensionen så här; Om ni är intresserade av försvinnanden så rekommenderar jag boken å det varmaste. Den är på 249 sidor och kan beställas bland annat på bokus.com. Ni kan också mejla Eva direkt på: eva@ektv.nu

Här kan du läsa hela Stefans recension i Nya Tider.
Recension i Nya Tider

I dagens Hallå Ängelholm som är en veckobilaga till Helsingborgs Dagblad, var det en recension av boken och den rekommenderas som sommarläsning tillsammans med två andra böcker med Ängelholmsanknytning. Här tycker recensenten att Stefan och Thomas försvinnande 1966 är det som griper mest tag. Och det är ett oerhört sorgligt öde för de två unga killarna - med hela livet framför sig - som seglade ut från Hittarps hamn 20 juli 1966 och aldrig kom tillbaka. Det är snart exakt femtio år sedan.

Recension i Hallå Ängelholm       bläddra fram till sidan 18

Det är spännande att läsa vad andra tycker om det jag skrivit. Själv håller jag just nu på och läser En orolig man av Henning Mankell. Han skriver helt underbart och Rolf Lassgård ÄR Wallander, eller hur? /eva k.

Vernissage i Vejbystrand och 29:e Juli 1965

Idag öppnar jag och Lisbet Enbjerde vår utställning i Röyters Båthus i Vejbystrand. Lisbet målar olja och akvarell och jag broderar samt har givetvis boken där också till försäljning.

Idag är det öppet mellan klockan 15 och 19 och sedan är det öppet varje eftermiddag fram till söndag.
Välkommen!

Överst är en serie tavlor med hundar. Det är skånskt yllebroderi på vadmal och fotografier från början av 1900-talet eller slutet av 1800-talet. Även då fotade man hundar och det fanns små söta hundar då också.

Överst;
Tio barn och En Hund.
Sedan: Hatt och Hund
Tredje: Min Hund
Nederst: Min Mops

Överst; En Glad Häst i skånskt yllebroderi.
Nedanför och svårt att se;
Barnfoton från hundra år sedan, broderat på linne.


Det är inte helt lätt att fota i ljuset av lysrör...

Gumman och Kitty kommer så klart också att vara där, mina hundar. /eva k.

Alvar Larsson försvann spårlöst 1967 - del 5/5

Kanske var det detta som hände;

Alvar tar roddbåten, ror ut av någon anledning - kanske ser han något i vattnet som flyter och som han blir nyfiken på.
Han tappar en åra... kommer ur kurs. Åsnen är en stor sjö och dess vattenmängder ska vi ha respekt för.

Söndagen den 16 april är en mulen och gråkall dag, så Alvar tappar snabbt orienteringen om var han är. Han kan inte hålla kursen eller ro med bara en åra och den lilla roddbåten flyter iväg från land.
Nerkylningen går snabbt, han har bara en tunn jacka på sig och trätofflor, ingen mössa, inga vantar. Snart fryser han så han skakar. Båten driver iväg ännu längre från land, han ropar sig hes, men ingen hör honom.

När Alvar ser Klasöarna,  lyckas han ta sig in till land med sin ena åra. Han hamnar i vattnet men lyckas med sina sista krafter dra upp båten och börjar sedan gå upp i skogen för att se om han kan hitta någon stuga att söka skydd i.
Alvar blir tröttare och tröttare, kylan kryper in i märgen på honom, de blöta kläderna klistrar mot kroppen. När det börjar skymma är Alvars krafter helt slut och han kryper in under en utskjutande stenvägg, kurar ihop sig och somnar in.

När skymningen övergår i kväll söndagen den 16 april 1967 är allt slut. /eva k.

Alvar Larsson försvann 1967 - vad hände? Del 4/5

Alvars försvinnande i april 1967 är inte ett spårlöst försvinnande i den bemärkelsen att inget spår någonsin har hittats.
Alvars kranium hittades på Lilla Klasön i sjön Åsnen  i november 1982 av tre rävjägare som var ute på jakt. Kraniet låg på en bädd av höstlöv, var överväxt med mossa och måste på något sätt ha förts dit av något eller någon. Så vitt jag har kunnat efterforska hittades aldrig någon mer skelettdel av Alvar.

Vad hände då egentligen med Alvar den där kalla och gråa aprildagen 1967? Jag kan tänka mig ett antal olika scenarion - mer eller mindre troliga.

* Drunkning - en olycka
Alvar kunde inte simma. I närheten av kraniet hittades en murken eka. Han kan ha tagit ekan, rott ut en bit - han kanske såg något som flöt i vattnet och ville hämta det  - och något har hänt som gjort att han inte kunde ro tillbaka. Båten flöt iväg och Alvar dog genom drunkning eller kom aldrig i från Lilla Klasön där han hittades 1982. Han kanske slog i huvudet, kröp in i något skyddat ställe, kanske en granvälta och dog där. Sedan drogs kraniet fram av ett djur, kanske en räv.

Det som talar emot detta är att det var intensiva sökningar efter honom. Alvar, eller ekan borde ha setts, men Åsnen är en mycket stor sjö med enorma mängder vatten. Ekan borde rimligen ha saknats om den var familjens. Det var helikopterspaningar, skallgångar och det söktes någon vecka efter att han försvann.

* Bortförd och mördad
Det förekom teorier om att någon skulle ha fört bort honom och mördat honom. Det kom in ett tips 1978  om att han skulle finnas i en grav i Munkarp, Höörs kommun. Graven öppnades upp men där fanns inget som tydde på att Alvars kropp skulle ha varit där.

HÖÖR (TT) Gravöppningen i Munkarp utanför Höör visade att där inte fanns något pojklik i en familjegrav på kyrkogården. Därmed förblir 13-årige Alvar Larssons försvinnande från sitt hem på Sirkön för tio år sedan tills vidare olöst.
En 80-årig kvinna kontaktade för ca ett år sedan Eslövspolisen och berättade att en numera avliden släkting till henne sagt att han tagit livet av en pojke i tioårsåldern. Sedan skulle han ha förvarat kroppen i en sommarstuga i två år och lagt ner liket i graven i Munkarp 1969 innan en släkting till honom begravdes där. Mannen berättade aldrig vem det skulle varit som han tog livet av. Men efter undersökningar kom polisen fram till att den ende som kunde passa in i tiden var 13-årige Alvar Larsson från Sirkön väster om Tingsryd. Pojken lämnade hemmet 16 april 1967 för att gå till vedboden. Han återkom aldrig. Vi har varit skeptiska mot historien hela tiden, säger länsåklagare Lennart Eliasson i Malmö. Men jag begärde hos tingsrätten i Eslöv att få öppna graven för att få slut på all ryktesspridning. Nu gör vi inte mer åt saken.
Källa: TT 19 januari 1978

Sirkön var en glest bebodd ö, men där fanns vägar och bilar kan inte ha varit helt ovanligt. Det tar ett ögonblick att plocka upp en person och på tio minuter är du minst fem kilometer därifrån. Det som talar emot det är att vedkorgen stod utanför vedboden. Men, samma som ovan, Alvar kan ha sett något, gått iväg för att kolla vad det var och blivit upplockad i en bil.


* Dråp/olyckshändelse
Pappan var misstänkt för att ha haft med Alvars försvinnande att göra. Kanske ett bråk eller liknande, där Alvar ramlat och slagit sig så illa att han dog av en huvudskada. Kraniet hade en skada i bakhuvudet, men det gick inte att avgöra om den var tillkommen före eller efter döden. Likaså fanns senare tankar om att den äldre brodern hade med försvinnandet att göra. Efter vad som går att få fram, var det enbart moderns vittnesmål som fanns på att Alvar faktiskt var synlig på söndagsmorgonen. Ingen annan såg honom. Men, klarar man att ljuga på det sättet för att skydda någon? Kanske... jag vet inte.

Jag vet inte vad som hände Alvar. Kanske det ändå är det första scenariot som är det troligaste. Men, om det är så, borde man inte ha hittat resten av kroppen om de två öarna, Lilla Klasön och Stora Klasön genomsöktes ordentligt 1982...

Idag vilar Alvars kranium i en grav på kyrkogården i Urshult där han skulle ha konfirmerats. På hans gravsten står det "En gång får allting ro"
/eva k.