De tre syskonen Beaumont - försvann spårlöst en varm sommardag, Del Ett

Onsdagen den 26 januari 1966 var det en väldigt varm dag i Adelaide, i södra Australien. Det var Australia Day och de tre syskonen Beaumont, Jane, 9 år, Arnna, 7 år och lillebror Grant, 4 år, hade fått lov av sin mor att själva åka med bussen till stranden. Familjen bodde i närheten av Glenelg Beach, en populär strand, där de tre varit många gånger tidigare, både själva och i sällskap med sin far.

Grant, Arnna och Jane Beaumont

De skulle aldrig mer komma hem.

___

Jane, Arnna och Grant bodde tillsammans med sina föräldrar, Jim och Nancy Beaumont. De två hade gift sig 1955 och 1956 föddes Jane, 1958 kom Arnna och 1961 kom lillebror Grant. Familjen bodde i en förort till Adelaide, Somerton Park.

På morgonen den 26 januari, tog barnen bussen till Glenelg Beach, en sträcka på ungefär 3 kilometer. De åkte med bussen som gick kvart i nio och hade fått förmaningar att åka med bussen hem klockan 12 eller senast klockan 14.

Idag tror jag ingen förälder hade låtit så små barn åka ensamma för att tillbringa en dag på stranden. Jane kunde simma lite grand, men Arnna och Grant kunde inte simma alls. Det beskrivs ofta i pressen  som att det här försvinnandet gjorde att tron på att människor var goda försvann. Föräldrar lät inte sina barn längre vistas själva på det sätt man gjorde innan de tre försvann. 

Syskonen kom inte tillbaka med bussen klockan 12 och inte heller klockan 14. Nancy började bli orolig, men ville inte åka och leta efter dem förrän Jim kom hem vid 15-tiden. Jim åkte direkt ner till stranden för att leta efter dem och Nancy stannade hemma ifall de skulle dyka upp. 

Vid 17-tiden anmälde Jim till polisen att de tre syskonen var försvunna. 

Bild från australiensisk press

Polisen organiserade snabbt genomsökning av stranden och närliggande områden. Det man trodde till en början var att syskonen helt enkelt gått vilse. Sökandet utvidgades efterhand till större område, närliggande byggnader, till havs, järnvägar och vägar. 

Efter hand som tiden gick och de inte hittades, så började polisen misstänka att de hade råkat ut för en olycka eller blivit kidnappade och bortförda. Försvinnandet fick otroligt mycket media och polisen klarade inte riktigt av att hantera alla de tips som kom in. 

Inga av barnens tillhörigheter, som kläder, handdukar eller väskor hittades och inget av det har någonsin återfunnits. 

Den 29 januari tömdes en hel båthamn, The Patawalonga Boat Haven, efter ett tips om att de tre synts till i närheten av den. Inget hittades. 

Fantombild av mannen som sågs med barnen

Polisens undersökningar visade att flera säkra vittnesmål fanns om att syskonen setts tillsammans med en lång, blond man med solbränna. Han var ungefär 35 år, ganska atletiskt byggd och han hade badkläder på sig. Barnen hade lekt med honom och verkat glada tillsammans med honom. De hade också fått hjälp av honom att klä på sig sina vanliga kläder, vilket vittnena reagerat på, eftersom flickorna var så stora att de egentligen inte behövde hjälp.
De hade också väntat på honom utanför ett omklädningsrum medan han själv bytte om. 
Ungefär vid kvart över 12 hade han och barnen setts gå tillsammans från stranden.

Polisens undersökningar visade att flera säkra vittnesmål fanns om att syskonen setts tillsammans med en lång, blond man med solbränna. Han var ungefär 35 år, ganska atletiskt byggd och han hade badkläder på sig. Barnen hade lekt med honom och verkat glada tillsammans med honom. De hade också fått hjälp av honom att klä på sig sina vanliga kläder, vilket vittnena reagerat på, eftersom flickorna var så stora att de egentligen inte behövde hjälp.

De hade också väntat på honom utanför ett omklädningsrum medan han själv bytte om. 

Ungefär vid kvart över 12 hade han och barnen setts gå tillsammans från stranden.

Föräldrarna beskrev sina barn, särskilt Jane, som mycket blyg. För dem kändes det helt otänkbart att syskonen lekt med mannen på det sätt som vittnena beskrev. 

Kände de mannen sedan tidigare? Arnna hade flera gånger sagt till sin mor att "Jane har en pojkvän på stranden", men Nancy hade trott att hon menat en lekkamrat i samma ålder som syskonen. Men, var det mannen i 35-års-åldern som var Janes "pojkvän"?

En anställd på ett bageri, Wenzel´s Bakery, vittnade också om att Jane hade köpt pajer och en köttpaj som hon betalat med en 1-punds-sedel. Här blir det kusligt. Nancy hade skickat med 6 shillings, dels till bussresan, dels till att köpa lite snacks för. Barnen hade varit och handlat tidigare i bageriet, de var kända, så vittnesmålet var säkert. Men, barnen hade aldrig tidigare köpt köttpajer där och de hade inte fått en sedel med sig hemifrån. Var kom pengarna ifrån? Och vem skulle ha köttpajen?

Det finns ett senare vittnesmål från en brevbärare, som säger att han såg syskonen vid 15-tiden, gående hand i hand, skrattande och glada. Det vittnesmålet bedöms dock som osäkert, framför allt för att brevbäraren var osäker på tidpunkten när han såg barnen. Det kan ha varit på morgonen när de var på väg från bussen till stranden. 

***

Officiellt är syskonens försvinnande fortfarande öppet. Nancy och Jim lever fortfarande, 90 och 92 år gamla. De har inte pratat med pressen eller gett någon intervju sedan 1968. 

Vad hände  Australian Day, 26 januari 1966, på den solvarma stranden? Det fanns - och finns - misstänkta gärningsmän och i nästa avsnitt berättar jag om det. /eva k.

Bild från slutet av 1965, fr v. Jane, Grant och Arnna

Gunnel Gummesson - vad hände dig i Afghanistan 1956?

I slutet av maj 1956 försvinner Gunnel Gummeson spårlöst i Afghanistan.

Gunnel

Hon färdas i Afghanistan tillsammans med sin pojkvän, en amerikansk missionär, Peter Winant.

Gunnel föddes den 16 augusti 1929 i Råsa, Hultsfred, Småland. Hennes far Nils-Erik var föreståndare inom Kooperativa, alltså det som blev Konsum. Hennes mor hette Anna Eleonora. Gunnel var deras enda barn.
1931 flyttade familjen till Nora i Västmanland.

Gunnel utbildade sig till folkskollärarinna och arbetade i Nora som det. Av någon anledning åkte hon till Indien som socialarbetare, tydligen var hon där vid två tillfällen.

Efter att ha arbetat i Indien, reste hon tillsammans med pojkvännen Peter, 32 år, till Afghanistan, genom Pakistan, för att fortsätta landvägen tillbaka hem till Sverige. Peter, son till en amerikansk diplomat, hade tidigare rest i Afghanistan.
De liftade från New Delhi, Indien, genom Pakistan, sedan vidare mot Teheran och därefter var planen att ta tåget till Europa. Tydligen hade de ont om pengar.

Paret kom till Kabul i mitten av maj 1956. De stannade där några dagar. Peter bodde hos en familj Wilson och Gunnel hos en familj vid namn McKeown. De stannade där ett par dagar. Sedan fortsatte de med norrut med en lastbil den 20 maj.  Samma dag postade Gunnel ett brev till sina föräldrar på ett postkontor i Kabul, där hon skrev om deras resplaner.

Afghanistan, överst i norr ser du Sheberghan

22 maj kom de till ett sockerbruk i Bahlan, där förestånderskan var en tyska, Frau Ulrich. Enligt henne var båda väldigt trötta. Gunnels ena fot hade skavsår av sandalen och hade gått barfota över Shiba-passet. De sa att de inte hade några pengar och bad att får övernatta i kantinen.

23 maj uppsökte paret guvernören. Gunnel berättade vagt för honom att de var "på väg hem". De fick 1 000 afganis. Vad det motsvarar i pengavärde vet jag inte.

I Pul-i-Khumri fick de lift och sedan gratis mat och logi på ett utgrävningsläger i Surkh Katal.

24 maj fortsatte mot Mazar-i Sharif. Där uppgav en hotelldirektör att det kommit "två utlänningar som saknade medel och ville träffa polisöversten". Polisöversten uppsökte dem på hotellet och talade om för det att hotelldirektören skulle ge dem mat och rum. De skrevs aldrig in i liggaren.

25 maj fick de lift med en annan lastbil. Vittnen sa att Peter verkade nere och att de inte pratade med varandra. På eftermiddagen kom de fram till en liten by där de köpte bröd och yoghurt. De kom fram till Shibarghan vid 21-tiden på kvällen.

Också här fick de gratis mat och husrum, eftersom de sa att de inte hade några pengar. Inte heller här blev de registrerade i hotelliggaren.
Här slutar de officiella efterforskningarna, men en präst, Christy Wilson,  hade fler uppgifter.

26 maj, vid 7-tiden på morgonen, lämnade de hotellet utan att äta frukost. De besökte basaren och ett thehus. Vid 15-tiden kom de till lastbilsstationen och fick lift med en bil mot Andkhui efter tjugo minuter. Förutom de två var det sex andra som också fått lift och satt på släpet. Efter tre mil körde bilen fast. Två gendarmer som kom förbi hjälpte till att få loss bilen och såg Gunnel och Peter. 

Enligt uppgifter från en anonym man, som prästen kände, framkom fler uppgifter.

27 maj kom de, enligt honom, till Andkhui, 6.30 på morgonen. Hela den dagen tillbringade de i ett thehus. Vid 15-tiden fick de återigen lift med en lastbil västerut. I Maimana berättade sedan två män att paret hade stigit av lastbilen.
Natten till den 28 maj fick de tillbringa hos en "högt uppsatt man".
Natten till den 29 maj fick de vara i foajén på ett hotell, anledningen var att de saknade pengar.
De fick sedan lift med en jeep västerut. I Caisar drack de the på ett thehus. De hade fortfarande lift med jeepen.

30 maj, på morgonen, kom de till en liten by, Bala Murghab. De var då 20 mil från Herat, Iran, och sex kilometer från den ryska gränsen.  De vilade i thehuset, men åt eller drack inget.
Här slutar alla spår efter Gunnel och Peter.

Vad hände? 

Peter Winants far, Frederik Winant, sökte i oktober efter sin son. Han sa att de lokala myndigheterna inta varit hjälpsamma. Regeringen grep in och då kom en ordentlig utredning igång. Tre guvernörer sparkades, tusen spejare till häst skickads ut och folk fängslades.

I början av 1961 fastslog den afghanske utrikesministern att paret mördats i Shibarghan.

Men, i maj 1963, kom ett personligt brev från USA:s ambassadör Graham Parsons till UD i Stockholm. Han sade sig just fått veta att Gunnel levde i fångenskap som sonhustru till Kala Khan, en rik klanhövding i Qaisar, och hade fått en son. Källan var en kristen pashtun, som i sin tur berättat det för en amerikans präst i Kabul, som sedan larmade ambassaden. Peter Winant hade mördats. Gunnel hade tillfångatagits och sedan sålts till khanen.

UD och den svenske ambassadören Dick Hichens Bergström tog uppgifterna på allvar. Det fanns också uppgifter om att en blond pojke setts i ett läger. Man diskuterade fritagningsoperation med helikopter. Kung Zahir Shah informerades och lät i juni 1963 sända en specialstyrka om 175 man för att leta efter Gunnel. Man letade i byar och läger, men hittade inget.

Historien ebbade ut. 1967 skrev Aftonbladet en artikel om fallet, men det fanns inga nya uppgifter.


8 februari 1977 dödförklarades Gunnel. Hennes far dog 1990, 90 år gammal, hennes mor dog redan 1975, 74 år gammal.

Vad kan då ha hänt Gunnel och vad finns att fundera över?

* Vittnesmålen är säkert trovärdiga till stor del. Det måste ha varit ovanligt med "liftande turister". Gunnel var tydligen klädd i shorts och blus, samt var blond. Ingen slöja. Det måste ha väckt uppmärksamhet. 

* Varför hade de inga pengar? Eller vad gjorde de av med pengar på? Hade de blivit rånade? Verkar inte så, finns inga uppgifter om det. 

* Missbruk? Jag blir lite fundersam på alla dessa långa uppehåll i thehus. Röka opium är inte ovanligt. Och de verkar inte vara särskilt hungriga eller törstiga. Missbruk tar bort hungerkänslor. 

* De verkar ha varit trötta och på dåligt humör, i alla fall vid vissa tillfällen. Varför? Bristen på pengar? Trötta på varandra? Missbruk?

* Om det var riktigt illa, varför tog de inte kontakt med amerikanska ambassaden? Peter var amerikansk medborgare.

* De måste ha varit otroligt naiva. Och/eller äventyrliga. Att lifta på detta sättet, tja, det känns inte som något att rekommendera som fortskaffningsmedel i Pakistan och Afghanistan, eller hur?

* Blev de tagna som spioner av Sovjetunionen?
* Blev båda mördade?
* En olycka?
* Blev Peter mördad och Gunnel såld som haremshustru till Kala Khans son? Fick hon en son?

Gunnels föräldrar fick aldrig veta vad som hände Gunnel och vi vet inte mer idag. Gunnel skulle teoretiskt kunna vara i livet än idag, i så fall fyller hon 89 år i augusti.
8 februari 1977 dödförklarades Gunnel. Hennes far dog 1990, 90 år gammal, hennes mor dog redan 1975, 74 år gammal.

Vad tror du hände Gunnel och Peter i slutet av maj 1956?
/eva k.

Bild av landskap i östra Afghanistan, wikipedia. 

Dahlsjö-fallet - fortfarande lika aktuellt

Dahlsjö-fallet fortsätter att fascinera många av oss.
Vad hände egentligen den regniga kvällen - 29:e juli - 1965? 

Någonstans borde det finnas någon som vet något om vad som hände, eller hur?
/eva k.

Här är en blogg som skriver en spännande text: 
https://zenzafacta.wordpress.com/2018/02/22/dahlsjofallet-som-leif-gw-persson-tog-upp-i-svt-felaktiga-antagande-eller/

En amerikansk film på Youtube tar upp fallet, börjar 13.28

https://www.youtube.com/watch?v=5XFHjLpDwH0

Kungsbacka-Posten skriver om fallet den 3 mars i år

http://kungsbackaposten.se/nyheter/kompistrion-ar-sparlost-borta-sedan-1965/

Kjell-Åke - var blev du av?

Kjell- Åkes syster menar också att G W har fel...

I dagens nätupplaga av Expressen sågar Kjell-Åkes syster G W:s teori om vad som hände de tre killarna den 29:e juli 1965.

Jag hade förmånen att intervjua Anne-Christine för min bok. Hon saknar fortfarande sin bror, de stod varandra väldigt nära. Jag hoppas att hon en dag får veta vad som hände.

Citat från artikeln: 
Författaren Eva Kullenberg som skrivit boken "29:e juli 1965 och andra olösta försvinnanden" har tidigare sagt att hon inte tror att "Hybbe" har något att göra med de andra.

Som jag skrev i det tidigare inlägget; jag är helt övertygad om att Dahlsjö-fallet och Hymmes försvinnande inte hänger ihop. Dessutom finns det inga bevis för att Hymme faktiskt försvann den 29:e juli - det är bra att läsa polisutredningar - kan vara ett tips...

/eva k.

https://www.expressen.se/gt/forsvunne-kjell-akes-syster-sagar-gws-teori/

Dahlsjö-fallet och gårdagens Veckans Brott - G W Persson har fel - tycker jag

Efter att ha funderat över vad som sades i gårdagens Veckans Brott om Dahlsjö-fallet och Hymmes försvinnande, måste jag säga att jag inte är imponerad av G W Perssons slutsatser. Däremot i Lelle Hildebrands försvinnande så kan jag tycka att en del av det han säger känns rätt.

I alla fall - G W Persson är professor i kriminologi, men det behöver faktiskt inte betyda att allt han säger är rätt, eller hur?!

* Jag är helt övertygad om att Dahlsjö-fallet och Hymmes försvinnande är två helt skilda scenarion. De har inte med varandra att göra. G W Persson känns inte ens påläst. Han kanske skulle läsa min bok...

* Den enkla vägen är att säga som det gjordes igår - ta upp en liftare - Hymme - och bilen körde av vägen i det dåliga vädret och åkte ner i ett vattendrag. Visst - man ska hata slumpen, men det är FÖR enkelt, eller hur?

* Den blå PV:n kan säkerligen stå på botten av ett vattendrag. Är Kjell-Åke, Jan-Olof och Gay i den bilen? Jag tror att en av dem kan vara kvar där.

* Det som inte alls nämndes i programmet var att alla tre killarna var småkriminella. Gay var dömd för inbrott, troligen hade de med försäljning och transport av smuggelvaror att göra. Inte i stor skala, men visst var det så.

* Hymmes försvinnande - var det ett planerat försvinnande? Jag menar det. Lever han? Kan vara så. Mycket tyder på att han på något sätt var/är förknippad med Australien.

* Hymme har en akt hos Interpol. Det bör absolut beaktas. Jag har den allra första polisanmälan. Jag menar att han inte ens kom till Göteborg. Vykortet från Göteborg? Falskt.

* Nej, det krävs lite mer än att pompöst säga "de tog upp en liftare, körde av vägen och drunknade". Faktiskt.

/eva k.