Kanske var det detta som hände;
Alvar tar roddbåten, ror ut av någon anledning - kanske ser han något i vattnet som flyter och som han blir nyfiken på.
Han tappar en åra... kommer ur kurs. Åsnen är en stor sjö och dess vattenmängder ska vi ha respekt för.
Söndagen den 16 april är en mulen och gråkall dag, så Alvar tappar snabbt orienteringen om var han är. Han kan inte hålla kursen eller ro med bara en åra och den lilla roddbåten flyter iväg från land.
Nerkylningen går snabbt, han har bara en tunn jacka på sig och trätofflor, ingen mössa, inga vantar. Snart fryser han så han skakar. Båten driver iväg ännu längre från land, han ropar sig hes, men ingen hör honom.
När Alvar ser Klasöarna, lyckas han ta sig in till land med sin ena åra. Han hamnar i vattnet men lyckas med sina sista krafter dra upp båten och börjar sedan gå upp i skogen för att se om han kan hitta någon stuga att söka skydd i.
Alvar blir tröttare och tröttare, kylan kryper in i märgen på honom, de blöta kläderna klistrar mot kroppen. När det börjar skymma är Alvars krafter helt slut och han kryper in under en utskjutande stenvägg, kurar ihop sig och somnar in.
När skymningen övergår i kväll söndagen den 16 april 1967 är allt slut. /eva k.
Det allra mest troliga scenariot, absolut. Kanske skrek han inte ens. Han kan ha varit rädd för att få skäll, om en åra försvann i vattnet och hoppades kunna lösa situationen själv. Barn och ungdomar gör ofta så, försöker lösa saker själva för att inte mamma och pappa ska bli arga, och ibland får det så här ödesdigra konsekvenser. Det som talar emot är väl att inte mer av kroppen hittats.. ? Det näst mest troliga är att någon i familjen, fadern eller den äldre brodern, av misstag orsakat hans död. Ett kraftigt slag eller en våldsam knuff i vredesmod, (1967 ansåg fortfarande många föräldrar att barn kunde gjort sig förtjänta av ett rejält kok stryk) pojken tappar balansen och slår i huvudet så illa att han avlider. Om det var en ren olyckshändelse kan familjen resonerat att anmäla skulle göra saken ännu värre, storebrodern skulle väl skickats till ungdomvårdsskola eller någon fom av anstalt, fadern fått fängelse. Det ska dock till en ganska kallhamrad familj för att skaffa undan sitt barns lik och sedan börja låtsas söka efter honom. Kanske var fadern trots allt en hustyrann som varken hustrun eller sönerna vågade gå emot. Kanske de andra bröderna misstänkte, eller som vuxna lade ihop ett och ett, men att många år senare gå till polisen och anmäla en kanske både fruktad och älskad förälder.. Kanske är det lättare att bannlysa alla sådana tankar och så att säga låta de döda vila, hellre än att riva upp något man ändå inte vet säkert. Modern kanske misstänkte att maken dödat sonen, men inte vetat vart han gjort av kroppen. Skulle hon gått till polisen, ord stått mot ord och maken friats, hade hon inte fått det roligt när han kom hem. Hon kan ha varit så kuvad att hon inte vågade annat än att göra exakt som maken sa, och lämna en påhittad historia till polisen. Ett alternativ som jag inte vet om polisen tittat på, är personen som hittade kraniet. Vem var/är han? Hur gammal? Bekant med familjen? OM han skulle vara gärningsman skulle ju inget vara enklare än att förlägga jakten dit han redan placerat kraniet, och antingen "hitta" det själv eller styra jaktkamraterna så att någon av dem hittade det. Osannolikt, ja, men inte omöjligt. Kanske skavde det dåliga samvetet och han ville ge en lidande familj någon form av avslut? Eller gav det någon makaber tillfredsställelse att ännu en gång lyckas undkomma polisen?
SvaraRaderaTack för din kommentar. Ja, troligen får vi aldrig veta vad som verkligen hände...
Radera/eva k.