tisdag 26 juni 2018

Olösta försvinnanden i USA:s nationalparker - Glen och Bessie Hyde 1928

Varje år försvinner människor spårlöst i USA:s nationalparker. Det finns hela 58 nationalparker fördelade över hela USA, från Alaska till Hawaii. Själv har jag varit i en av dem, Grand Canyon, Arizona.

Nationalparkerna är enorma, t ex Denali nationalpark i Alaska är totalt 24 500 km2 stort. Här ligger också Nordamerikas högsta berg, Denali. Här dog Cristopher McCandless i augusti 1992, efter att luffat runt i USA i två år. Han hittades död i en övergiven buss. Jon Krakauer har skrivit boken In i vildmarken, som handlar om hans liv. Har du inte läst den, så gör det omedelbart. Nu kom jag ifrån ämnet lite, men Christophers liv är verkligen värt att läsas om.

I alla fall - som jämförelse - så är Skåne 11 300 km2 stort. Och Skåne är inte så litet, eller hur!?

USA:s äldsta nationalpark är Yellowstone som instiftades 1872 och är därmed världens äldsta nationalpark. Och ungefär lika stort som Södermanland, 8 980 km2.

Och vilken är då den allra största? Jo, det är Alaska National Interest Lands Conservation Act, i södra Alaska, som grundades så sent som 1980. Parken är också ett världsarv. Och den är 53 321 km2. Den gränsar till en av Kanadas nationalparker, Kluane. Alltså fem stycken Skåne, ungefär.

--------



Hur kan då människor försvinna helt spårlöst? Det är enorma ytor, givetvis. Ibland hittas kvarlevor, men långt ifrån alltid. Ofta finns fler frågor kvar än svar. Många gånger hittas kvarlevorna långt ifrån den plats där de sist sågs eller där deras bil hittades. Trots att ändock människor rör sig i området, så tar det ett ögonblick för en människa att försvinna. Ett feltramp på stigen, en kanot som välter, ett snöskred, sett något vid sidan om stigen, tagit ett steg för långt ifrån och gått helt vilse på ett ögonblick... Någon kanske är mördad... självmord... försvunnit för att starta ett nytt liv - vem vet?

---------

Så, bästa läsare, jag tänkte skriva om några av de olösta försvinnanden som hänt under de senaste hundra åren på dessa enorma ytor. Och det bästa är väl att starta med ett som skedde för exakt 90 år sedan, eller hur? Och det hände 1928 i den park jag själv besökt - Grand Canyon. Följ med på flodfärden som slutade i total ovisshet i vad som hände med Glen och Bessie Hyde. 
Glen och Bessie Hyde
Glen och Bessie var nygifta när de försvann i ett försök att ta sig nerför Colorado River genom Grand Canyon, Arizona. Flodfärden skulle vara deras "honeymoon". Om de hade lyckats hade Bessie varit den första kvinnan som hade klarat att genomföra färden.
De två träffades på en kryssning i  Los Angeles 1927 och gifte sig strax efter, den 10 april 1928. Bessie skulle fylla 23 år i december, född 1905, och Glenn var några år äldre, 30 år, alltså född 1898, också han i december. Bessie var skild och vigseln skedde dagen efter att skilsmässan från hennes första make hade gått igenom.

Någon erfarenhet hade Glen av forsfärder, han hade tagit sig nerför Snake Rivers i Idaho, 1926. Dock inte ensam, utan tillsammans med en erfaren forsfarare. Bessie hade ingen erfarenhet.

I oktober 1988, åkte de två till Green River i Utah, där Hyde byggde sin egen båt, en scow. Jag vet inte riktigt vad en svensk översättning blir - en form av eka kanske, med roder? Den här typen av båt var vanlig bland de som tog sig nerför forsarna. Idag är det kanske inget vi tänker att vi vill prova på att färdas i …
Båten Glenn byggde - en scow

20 oktober 1928 gav de sig av på sin smekmånadsfärd. De beräknade att färden nerför hela floden skulle ta cirka sex veckor.
Glen ville också sätta ett nytt hastighetsrekord i att ta sig nerför Grand Canyon och samtidigt få rekordet i att Bessie var första kvinnan att ta sig ner för forsarna. Paret hade också tankar på att när de tagit sig nerför floden, ge sig ut på en föreläsningsturné, berätta om äventyret och tjäna pengar. Troligen är det därför det finns så många foton av de två. 

Du ska tänka på att 1928 fanns inga kommersiella guider, inga riktlinjer för hur och när man fick ta sig nerför forsarna. Ingen säkerhetsutrustning krävdes. Glen och Bessie hade inte ens flytvästar på sig och Glen hade också ramlat ur båten minst en gång. Idag är allt strikt reglerat, ingen får färdas själva, säkerhetsutrustning krävs och det är oerhört svårt att bli guide i Grand Canyon. Då var det ren orörd vildmark.

Flytvästar var inget de två bar på sin färd

De två sågs sista gången en söndag, den 18 november 1928, när de åkte iväg nerför Hermit Rapid. Ett par dagar tidigare hade de provianterat vid Bright Angel Trail. De sista som såg dem var bröderna Ellsworth och Emery Kolb, två kända fotografer. De ville att Kolbs skulle ta fotografier av dem som de sedan skulle betala efter att de kommit fram till slutmålet. När Emery upptäckte att de inte hade flytvästar varnade han paret för de kommande forsarna, som var mycket farliga. Han erbjöd dem att låna flytvästar, men Glen bara skrattade och de två sa att de kunde "simma överallt". Trots detta verkade Bessie nervös och andra vittnen sa efteråt att det verkade som om hon ville avbryta färden.

När paret lämnade Bright Angel Trail, så fick de följe en bit av en man vid namn Adolf Sutro, en bekant till Kolbs. Han tog också fotografier av dem. Troligen var han också den siste som dem i livet.

Sökandet efter de två startade efter att Kolbs larmade myndigheterna den 6 december 1928. 19 december siktades deras båt av ett flygplan vid River Mile 237. Troligen hade de klarat färden till och med River Mile 225.
Båten var oskadad och intakt, den flöt, mat, andra förnödenheter och material var kvar i båten. Till och med en kamera och Bessies dagbok kunde räddas ur båten och troligen var det sista fotot tagen 27 november. Den sista anteckningen var skriven den 30 november, i närheten av Diamond Creek. 

Båten flöt oskadd när den påträffades

Glens far anlitade en sökstyrka med män som genomsökte de områden där det var troligt att något hade hänt de två. Även Kolbs hjälpte till med sökandet. Sökandet fortsatte i 41 dagar, men inte ett spår efter Glen och Bessie har någonsin återfunnits.

Vad kan ha hänt? 
Båten var oskadd och flöt. Om det hade skett en olycka i en fors, är det troligt att båten hade slagits sönder och vrakdelar och båtens innehåll hade följt med strömmarna. Då kanske enstaka saker hade påträffats. 

* Bessie verkade vilja avbryta färden. De hade varit ute i vildmarken i över en månad, pengarna hade nog tagit slut och förmodligen var de helt uttröttade. Bessie var helt ovan vid vildmarksliv. Blev de osams? Bråkade? En föll i vattnet och den ene försökte rädda den andre?
Det är kallt och strömt. Utan flytvästar och klädda i vanliga kläder går nerkylningen fort och det hjälper inte hur duktig simmare du är.

* Bråkade de när de slagit läger och förtöjt båten dåligt? Någon av dem trillade i floden? En av dem försökte simma efter och rädda den andre och de drunknade?

* Var de utsatta för brott? Blev de mördade? I så fall av vem? Kolbs? Sutro? Eller träffade de på någon annan runt den 30 november? Det stod inget i dagboken om att de träffat någon, men det behöver inte betyda att det inte skedde.

* Dog en av dem i en olycka och den andra överlevde? Var det dråp eller mord sinsemellan de två? Försökte en ta sig tillbaka och dog i vildmarken? 

* Blev de skrämda av vilda djur, kanske björn? Dog de av sådana skador? 

* Ingen av dem var särskilt van vid att leva i vildmarken? Tog orken helt enkelt slut efter att de hade överskattat sina krafter...

Många teorier har florerat, men alla har hittills visat sig vara felaktiga. Inget har någonsin återfunnits som kan förklara vad som hände. Inga skelett, ingenting...

En bok är skriven om de två, man har försökt återskapa deras färd för att se vad som hände, men inga svar har gått att få. 
Sunk without a sound


Vad hände de två?
Vad hände för snart nittio år sedan - runt den 30 november 1928? Vad tror du? /eva k.




torsdag 14 juni 2018

Kommande inlägg

Stort tack för alla förslag som kommit på mailen!
Flera av dem har jag inte över huvud taget tänkt på...

Det som gjort att det dröjt lite är denna värme - jag blir helt utslagen! Nu börjar det bli svalare och förhoppningsvis kommer regnet snart, gärna idag.

På snart återläsande,
eva k.