Ett spårlöst försvinnande är alltid fruktansvärt.
Men, ett försvinnande är också en del av ett sammanhang, av en tillhörighet i samhället. Försvinnandet speglar också den tiden som försvinnandet sker i. Och när vi tänker på och minns dem som försvann, så försvann också den tidsperioden med dem.
1960-talet - när Jan Olof, Gay, Kjell Åke och Hymme försvinner, speglar olika delar av 1960-talet. Den tiden finns inte mer.
Det var gott om jobb, även för dem som inte hade utbildning. Jag Olof, Gay och Kjell-Åke började jobba när de var ungefär fjorton år. Vem gör det idag?
Det fanns en framtidstro. Det byggdes nya bostäder att flytta in i istället för de gamla omoderna rivningskåkarna som stod i Haga. Idag tycker vi det är mysigt och pittoreskt att en del finns bevarat, men vi ska inte glömma tiden när det nya byggdes. Det är klart att vi alla vill bo modernt och bra.
Allt andades tillväxt. Det fanns ingen som ens funderade på miljöförstöring och källsortering. En soptunna på gården eller ett sopnedkast i trappuppgången. Vem tänkte tanken då att sortera i åtta olika fraktioner?
Världen började öppnas upp. Det blev lättare att resa, fler och fler hade råd att åka bort på semester, antingen i Sverige eller till och med utomlands, kanske på charterresa.
Samtidigt fanns
mycket av ett klassamhälle kvar. Hymmes familj bodde på Drottningholm, pappa var känd konstnär och professor, mamma var av adlig släkt. Idag tar vi i Sverige för givet att alla resurser sätts in för att lösa ett försvinnande - oavsett vem du är eller vilket namn du har. Hanterades Hymmes försvinnande annorlunda än tre arbetarkillars försvinnande från Haga? Ja, det tror jag.
Alla fyra var födda på 1940-talet, alla fyra var unga män med en framtidstro när de försvann spårlöst i juli 1965, för femtio år sedan.
När en människa försvinner stannar tiden lite grand. /eva k.
