Max Castor - ett olöst försvinnande i Australien

För sexton år sedan, 2004, reste Max, 19 år, till Australien med två kompisar. Tanken var att - som så många gjort och gör - resa runt i landet. De köpte en begagnad bil när de kom dit och körde till Byron Bay, som ligger på östkusten. Sedan fortsatte de norrut, kom till Brisbane och där delade de på sig. Max fortsatte resa ensam. 

Max köpte en flygbiljett och flög från Brisbane till Melbourne. Där köpte han vandrarutrustning, planen var att gå den 24 mil långa "The Great Ocean Road". Rutten går mellan Torquay och Warnambool. 

Den  31 mars 2005 kom han fram till Warrnambool. Där packade han ihop sina tillhörigheter - cd-skivor, hängmatta, flygbiljetten hem och andra personliga saker -  gick in på ett postkontor och postade paketet hem till familjen i Stockholm. Han avslutade sina bankkonton. I paketet fanns också ett brev från Max. Det var skrivet på engelska och innehöll orden "I am vanishing". 

Det som är oklart är om passet skickades hem.

Max sågs i Port Campbell den 1 april, när han gick av en buss. Han sågs också senare den dagen, ungefär klockan 15.20, när han gick mot Apollo Bay. Eventuellt sågs han också i Wye River den 5 april.

Därefter finns det några obekräftade uppgifter om att han setts på olika ställen, men inget som har blivit bekräftat. 

Vad hände?

Australien är ett mycket stort land. 

* Självmord?

Nja, jag är tveksam. Om han begick självmord, så borde han inte ha setts den 1 april. Varför ta bussen någon annanstans?

* Frivilligt försvinnande?

Troligt. Han och kompisarna delade på sig. Var det planering från Max sida? Skicka hem tillhörigheterna - var det ett sätt att säga adjö? Det är oklart om passet skickades hem. Olika uppgifter finns om det. OM det är ett frivilligt försvinnande så är det ändock en liten säkerhet att behålla passet - även om det går ut i tid.

* Olycka? Mord?

Idag är det ingen som vet om Max lever. Om det var ett frivilligt försvinnande så kan han ha dött efter det. 

Max var en praktisk person, händig på det mesta. Han kan ha blivit medlem i ett "Community" som i princip är ett samhälle för sig själv. 

Om Max lever så fyller han 36 år i april nästa år. Han är fortfarande skriven i Stockholm. 

Vad tror du hände? 
/eva k.  

Här kan du lyssna på vad Olösta Fall tänker om Max försvinnande: 
https://podtail.se/podcast/olosta-fall/5-backpackern-som-forsvann/

De tre syskonen Beaumont - försvann spårlöst en varm sommardag, Del Ett

Onsdagen den 26 januari 1966 var det en väldigt varm dag i Adelaide, i södra Australien. Det var Australia Day och de tre syskonen Beaumont, Jane, 9 år, Arnna, 7 år och lillebror Grant, 4 år, hade fått lov av sin mor att själva åka med bussen till stranden. Familjen bodde i närheten av Glenelg Beach, en populär strand, där de tre varit många gånger tidigare, både själva och i sällskap med sin far.

Grant, Arnna och Jane Beaumont

De skulle aldrig mer komma hem.

___

Jane, Arnna och Grant bodde tillsammans med sina föräldrar, Jim och Nancy Beaumont. De två hade gift sig 1955 och 1956 föddes Jane, 1958 kom Arnna och 1961 kom lillebror Grant. Familjen bodde i en förort till Adelaide, Somerton Park.

På morgonen den 26 januari, tog barnen bussen till Glenelg Beach, en sträcka på ungefär 3 kilometer. De åkte med bussen som gick kvart i nio och hade fått förmaningar att åka med bussen hem klockan 12 eller senast klockan 14.

Idag tror jag ingen förälder hade låtit så små barn åka ensamma för att tillbringa en dag på stranden. Jane kunde simma lite grand, men Arnna och Grant kunde inte simma alls. Det beskrivs ofta i pressen  som att det här försvinnandet gjorde att tron på att människor var goda försvann. Föräldrar lät inte sina barn längre vistas själva på det sätt man gjorde innan de tre försvann. 

Syskonen kom inte tillbaka med bussen klockan 12 och inte heller klockan 14. Nancy började bli orolig, men ville inte åka och leta efter dem förrän Jim kom hem vid 15-tiden. Jim åkte direkt ner till stranden för att leta efter dem och Nancy stannade hemma ifall de skulle dyka upp. 

Vid 17-tiden anmälde Jim till polisen att de tre syskonen var försvunna. 

Bild från australiensisk press

Polisen organiserade snabbt genomsökning av stranden och närliggande områden. Det man trodde till en början var att syskonen helt enkelt gått vilse. Sökandet utvidgades efterhand till större område, närliggande byggnader, till havs, järnvägar och vägar. 

Efter hand som tiden gick och de inte hittades, så började polisen misstänka att de hade råkat ut för en olycka eller blivit kidnappade och bortförda. Försvinnandet fick otroligt mycket media och polisen klarade inte riktigt av att hantera alla de tips som kom in. 

Inga av barnens tillhörigheter, som kläder, handdukar eller väskor hittades och inget av det har någonsin återfunnits. 

Den 29 januari tömdes en hel båthamn, The Patawalonga Boat Haven, efter ett tips om att de tre synts till i närheten av den. Inget hittades. 

Fantombild av mannen som sågs med barnen

Polisens undersökningar visade att flera säkra vittnesmål fanns om att syskonen setts tillsammans med en lång, blond man med solbränna. Han var ungefär 35 år, ganska atletiskt byggd och han hade badkläder på sig. Barnen hade lekt med honom och verkat glada tillsammans med honom. De hade också fått hjälp av honom att klä på sig sina vanliga kläder, vilket vittnena reagerat på, eftersom flickorna var så stora att de egentligen inte behövde hjälp.
De hade också väntat på honom utanför ett omklädningsrum medan han själv bytte om. 
Ungefär vid kvart över 12 hade han och barnen setts gå tillsammans från stranden.

Polisens undersökningar visade att flera säkra vittnesmål fanns om att syskonen setts tillsammans med en lång, blond man med solbränna. Han var ungefär 35 år, ganska atletiskt byggd och han hade badkläder på sig. Barnen hade lekt med honom och verkat glada tillsammans med honom. De hade också fått hjälp av honom att klä på sig sina vanliga kläder, vilket vittnena reagerat på, eftersom flickorna var så stora att de egentligen inte behövde hjälp.

De hade också väntat på honom utanför ett omklädningsrum medan han själv bytte om. 

Ungefär vid kvart över 12 hade han och barnen setts gå tillsammans från stranden.

Föräldrarna beskrev sina barn, särskilt Jane, som mycket blyg. För dem kändes det helt otänkbart att syskonen lekt med mannen på det sätt som vittnena beskrev. 

Kände de mannen sedan tidigare? Arnna hade flera gånger sagt till sin mor att "Jane har en pojkvän på stranden", men Nancy hade trott att hon menat en lekkamrat i samma ålder som syskonen. Men, var det mannen i 35-års-åldern som var Janes "pojkvän"?

En anställd på ett bageri, Wenzel´s Bakery, vittnade också om att Jane hade köpt pajer och en köttpaj som hon betalat med en 1-punds-sedel. Här blir det kusligt. Nancy hade skickat med 6 shillings, dels till bussresan, dels till att köpa lite snacks för. Barnen hade varit och handlat tidigare i bageriet, de var kända, så vittnesmålet var säkert. Men, barnen hade aldrig tidigare köpt köttpajer där och de hade inte fått en sedel med sig hemifrån. Var kom pengarna ifrån? Och vem skulle ha köttpajen?

Det finns ett senare vittnesmål från en brevbärare, som säger att han såg syskonen vid 15-tiden, gående hand i hand, skrattande och glada. Det vittnesmålet bedöms dock som osäkert, framför allt för att brevbäraren var osäker på tidpunkten när han såg barnen. Det kan ha varit på morgonen när de var på väg från bussen till stranden. 

***

Officiellt är syskonens försvinnande fortfarande öppet. Nancy och Jim lever fortfarande, 90 och 92 år gamla. De har inte pratat med pressen eller gett någon intervju sedan 1968. 

Vad hände  Australian Day, 26 januari 1966, på den solvarma stranden? Det fanns - och finns - misstänkta gärningsmän och i nästa avsnitt berättar jag om det. /eva k.

Bild från slutet av 1965, fr v. Jane, Grant och Arnna